LondonEyes

Det är svårt att förstå hur man kan må så dåligt och så bra på en och samma helg som jag har gjort.
I lördas var jag så frustrerad så jag ville gråta och idag var jag så glad så jag sjöng högt på gatan.
Jag var sen till puben i Lördas och hon som jag hittils har kommit bäst överens med var där själv och var inte glad om man säger så. Då var det meningen att jag skulle stå själv i baren och hon skulle göra maten i köket. Då hade jag inte jobbat på en vecka så knapparna till allt var borta. Jag hade ingen aning om var alla olika drinkar och var all mat låg. Och stackars hon som jag annars är bra kompis med fick springa fram och tillbaka från köket för att ta beställningar vid baren och hjälpa mig. Det var till och med en kille som frågade mig om jag hade gått på universitet för att göra allt tusen gånger värre. Sen kom ju till slut en till tjej som skulle jobba. Då börjar dom prata på sitt jävla språk. Typ alla som jobbar där är från Polen men dom pratar vanligtvis engelska med varann. Men just idag, när jag har den sämsta dan någonsin så bestämmer dom sig att prata polska med varann.
Sen var det bara att gå hem och försöka sova bort ringarna under ögonen och vila bort dagen till slut.

Sen gick det över till söndag, jag var ledig hela söndan villket var skönt. Väldigt uppskattat. Ibland uppskattar man verkligen att det alltid kommer en ny dag. Lina, jag och Bianca (Våran flatmate Angelas lillasyster) gjorde oss i ordning och tog oss till Walkabout som ligger på 10 min härifrån. Walkabout är en enorm bar med massa utklädda festglada från Australien och Nya Zeeland. Extra Cold Strongbow(villket är deras svar på Kopparbergs cider typ) dracks det i mängder för mina dricks jag fått från caféet. Vi hade väldigt roligt och träffade många roliga människor.

Idag var det bara att gå upp vid 8 för att gå på kaffe utbildning som caféet har skickat iväg mig och bar managern på. Det var det finaste vädret någonsin. Solen sken som aldrig förr och löven på marken såg så mysiga ut att man hade lust att samla ihop varenda löv att fylla sitt rum med. Jag var i tid men våran bar manager var en halvtimme sen. Så jag drack kaffe med våran lärare som har jobbat med kaffe i 8 år! Hon var väldigt trevlig och hade bott i Jönköping 1 år för hennes pappa var därifrån. Jag kom då på varför jag åkte hit. Jag hade haft så roligt på walkabout kvällen innan och träffat massor med unga människor från världens alla hörn och nu sitter jag med ännu en intressant människa som gärna delar med sig av sin passion, kaffe och sin livs historia.

På vägen hem var solen ännu gladare och det var jag med. Jag hade sån lust att sjunga. Det var ju ändå ingen på gatan tillbaka till tunnelbanan så det spelar vell ingen roll om jag sjunger en låt eller två medans jag går. Men ensam var jag inte, helt plötsligt hör jag "You got an angels voice". En mörk kille i kanske 16 års åldern går om mig och jag blev så överraskad. Thank you sa jag. Han tyckte jag skulle söka X-Factor. Sen kom han fram till mig på perrongen också och pratade med mig.

Imorgon kommer en ny dag och det är upp till mig vad jag vill göra av den.
Jag vill servera Londons bästa kaffe och jag vill sälja princess klänningar till små princessor.
Det kommer jag göra också. 

// Johanna